Varje gång jag går till ett äldreboende är jag genomsyrad av blandade känslor. Å ena sidan känner jag en enorm glädje över att veta att dessa fantastiska centra finns där det finns människor som tar hand om våra äldre nära och kära. De ger dem all uppmärksamhet som möjligt och deras arbete är beundransvärt. Men jag känner också mycket sorg. Jag gjorde min praktik på ett äldreboende och en del av personalen berättade att en del äldre inte hade fått besök på flera månader.
Jag går väldigt ofta och hälsar på en farbror till mig som är på ett äldreboende. Han är väl omhändertagen, de hjälper honom att tvätta och mata sig själv. Han är inte särskilt gammal men tyvärr är han inte längre kapabel att ta hand om sig själv. Han har ingen fru eller barn så att anförtro honom till ett äldreboende verkade vara det bästa beslutet. Han är bra och glad. Han har bara gått upp lite i vikt. De säger att han beter sig bra. Jag gillar att besöka honom och bjuda honom på en kaffe. Han är glad över det och hälsar mig alltid med en what's up-mästare? även om han för det mesta blandar ihop mig med min bror.
Äldrehemmen och den trista korridoren
För att komma till min farbrors rum måste jag gå över en halv byggnad. Jag tar hissen och kommer fram till golvet mellan hissen och hans rum finns en korridor där det alltid finns många äldre i rullstol. De kan knappt röra sig. När jag går förbi dem hälsar jag på dem med ett leende. Vissa tittar på mig och de ler tillbaka andra bara tittar på mig utan att se tillbaka och ytterligare andra märker helt enkelt inte ens min närvaro. Jag ser alltid samma människor sitta där ensamma.
Vissa är alltid tysta och med huvudet neråt undrar jag alltid vad de tänker. Hur skulle deras liv ha sett ut? Framför allt undrar jag om de någonsin hade föreställt sig att sitta i rullstol orörlig och med en vilsen blick utsliten av livet, ensamheten, sjukdomen eller alla dessa saker tillsammans.
Under min praktik träffade jag en herre som delade rum med en kvinna som inte gjorde annat än att skratta och skrika. Det var en gentleman som till en början var väldigt våldsam. Han led av Alzheimer på ett så långt framskridet stadium att han knappt kunde tala.
En dag föreslog jag att interagera med honom. Jag satte mig bredvid honom och började fråga honom om hans liv. Han uttryckte sig nästan alltid i enstavelser. Han lyckades få mig att berätta för honom sitt födelseland som jag inte ens visste om med flit. Så småningom lyckades han få fram några fler ord från honom. Till och med en dag, trots stroken han fick, log han mot mig.
De letar bara efter lite tillgivenhet
En dag hörde hon honom skrika. Jag gick mot rummet där han var och där hittade jag två assistenter som försökte lyfta honom för att tvätta honom men han gjorde inget annat än att kämpa. Jag kom in i rummet så fort När han såg mig sjönk han lugnt ner i sin stol. Jag hade upptäckt hemligheten. Jag hade svaret mitt framför mina ögon. Bakom den där uttryckslösa blicken fanns en man som bara letade efter lite tillgivenhet .
För dessa människor är det så viktigt att få tillgivenhet och sällskap att Gea Sijpkes, chef för Humanitas äldreboende i Nederländerna, har startat en projekt . 2012 bestämde han sig för att erbjuda gratis boende till studenter inom anläggningen så länge de tillbringade minst trettio timmar i månaden med de äldre som bodde där.
Smärtan och handikapp som uppstår med stigande ålder kan inte undvikas, men något kan göras för att förbättra människors liv.
-Gea Sijpkes föreståndare för äldreboendet Humanitas
Själar söker anknytning i ett äldreboende
Både på äldreboendet där jag gjorde min praktik och i det där min farbror är kunde jag observera att Ensamhetens skugga svävar hos många av våra äldre. De yrkesverksamma som arbetar på dessa centra är överväldigade av arbete och har inte tid att vara sällskap med de äldre de tar hand om. Det gör mig dock väldigt ledsen att veta att vissa av dem får väldigt få eller inga besök. I var och en av dem finns en själ som inte önskar något annat än få kontakt med andra . Ensamheten förtär dem lite i taget.
Dagens samhälle lär oss att det är värt att bara bevara funktionella saker, allt som vi kan dra nytta av. Det gör mig ledsen att se att många familjer anförtror de äldre till ålderdomshem och överger dem där och besöker dem mycket sällan. Våra äldre har ett liv de har en historia som de offrade en del av sitt liv för oss och vi överger dem.
Det råder ingen tvekan om att ålderdomshem är ett underbart alternativ i många fall och att tack vare dem många av våra mest älskade äldre människor kan njuta av mycket uppmärksamhet. Den här artikeln har det enda syftet att öppna dina ögon för den ensamhet och övergivenhet som många av våra nära och kära utsätts för. De lämnas på baksidan av dessa centra som om de vore en börda.
Äldreboendenas stora arbete
Många familjer a på grund av arbets-, ekonomiska eller tidsmässiga problem kan de inte ta hand om rätt vård av sina äldre släktingar när de inte längre är självförsörjande. Av denna anledning bestämmer de sig ofta för att anförtro dem till äldreboenden. Men så fort de kan gå de för att besöka dem för att ge dem tröst och sällskap.
I sådana situationer upplever de äldre inte en känsla av övergivenhet, även om de har flyttats från sina hem. Äldreboendet förvandlas till deras nya hem där de bor tillsammans med andra äldre och deras familjemedlemmar besöker dem ofta.
Vi får inte glömma det stora arbete som utförs av operatörerna av dessa centra, men vi får inte glömma de nära och kära som bor där heller. Förr gav de allt för oss och vi är skyldiga vad vi är och har tack vare dem, deras arbete och den utbildning de gett oss.
Att vara vid deras sida när de behöver oss och ägna samma tid åt dem som de ägnade åt oss, vilket får dem att känna att de inte är ensamma och att de alltid kan lita på oss Det är tack vare dem som vi är i den här världen.
