I andra änden så jag bestämde mig för att namnge min första artikel om medkänsla en allt mer sällsynt känsla. Det är därför jag, när jag står inför en vänlig gest, känner att jag bevittnar en berättelse som går bortom den andra sidan av verkligheten.
Det är dags att åka hem. Redaktionen är nu tom. Mobiltelefonen ringer ännu en gång. Jag svarar och återigen bara en oförstående röst. Linjen dör. Jag undrar vem i andra änden som kunde vara så påträngande. Det är dags att åka hem.
Regnet blir allt intensivare. Jag saktar ner från 110 till 80. Jag är försiktig. Motorvägen är tom. Klockan är 23.30 och folk är redan hemma och förbereder sig för morgondagen. Idag var en dag med ösregn. Det har surrat på gatorna sedan sex på morgonen och enligt väderprognoserna kommer det inte att stanna på två eller tre dagar. Mobiltelefonen ringer igen. Jag svarar aldrig när jag kör .
En blixt i horisonten får mig att förstå att dagens regn bara var en aperitif. Stormen närmar sig och det är bättre att vara hemma så snart som möjligt om jag inte vill hamna i dess raseri.
Jag parkerar på gatan, går ur bilen och går hem. Blixtar lyser upp himlen och åskan som följer är upptakten till mitt livs största översvämning. Jag hänger upp jackan, byter kläder och slappar. Mobiltelefonen igen.
Klar säger jag.
Jag trodde att jag inte skulle kunna höra dig bra, svarar en mansröst.
Vem pratar jag med? frågar jag.
Jag är Alberto din farfar.
Jag är tyst i några sekunder.
Jag har redan sagt att jag är farfar.
Min farfar är död, svarar jag argt. Jag har aldrig träffat honom på trettionio år....
I andra änden av natten
Ett åskslag tar mig ur denna pinsamma situation. Jag märker direkt efteråt att linjen har dött. Eller så är det kanske jag som lagt på. Jag vet inte. Jag har aldrig gillat bussamtal. Min grampa han har varit död trettionio år och jag träffade honom aldrig men alla som vet något om min familj vet det.
Jag tittar på klockan, den är redan midnatt. Vilken kväll. Jag sätter mig i soffan för att läsa en artikel som jag hade lämnat halvfärdig och somnar sedan. Jag börjar läsa och telefonen ringer igen. svarar jag.
Det är normalt att vara skeptisk, vi är inte vana vid att prata med våra avlidna släktingar . Men oroa dig inte, det är bara en upplevelse, en av de där berättelserna om liv efter detta som du gillar så mycket. Med tiden kommer du att kunna utvärdera det mer objektivt, säger rösten i andra änden.
Vilket år är du född? frågar jag utan att tänka.
1920 - svarar han - 8 maj 1920
Den som säger sig förneka det oförklarliga kan ingenting upptäcka. Verkligheten är en brunn av gåtor.
-Carmen Martín Gaite-
Regnet slår kraftigt på fönsterrutorna. Stormen blir mer intensiv och ljusen börjar brista. Födelsedatumet är korrekt. Men inte ens det bevisar mycket.
Jag måste säga att jag är glad att se att du har mig i vitrinen i vardagsrummet och att du bär mig runt halsen lägger rösten till.
Jag reser mig upp och springer mot fönstret. Jag har bara varit i det här huset i två månader och ingen har kommit för att besöka mig än. Hur skulle mannen i andra änden veta att jag har ett foto på min farfar i vardagsrummet? Och hur kan han veta att jag har hänget runt halsen som hans farfar bar hela sitt liv?
Oroa dig inte, var inte rädd, sätt dig ner, försök lugna min röst.
Lyssna om detta är ett skämt om någon sätter in en kamera i huset så ringer jag polisen svarar jag rasande. Jag sätter mig ner och försöker hålla mig lugn. Det ser ut som att jag är på väg att leva min berättelse från livet efter detta. Nu vet jag att denna stormiga dag kommer jag inte lätt att glömma.
I andra änden bryta formen
Jag vet att det som händer dig är ovanligt, de lärde dig att det är galet att prata med de döda och nu tänker du att någon spelar dig ett spratt eller att du tappar förståndet. Tänk att allt i livet inte är som det verkar. Som barn lär vi oss att ha en livsvision och det kommer i vägen när det gäller att acceptera andra verkligheter, fortsätter rösten. Tro inte på allt du ser eller allt de säger . Tvivla på allt och lita på din personliga erfarenhet.
Döden finns inte dotter. Människor dör bara när de glöms bort... om du vet hur man kommer ihåg mig kommer jag alltid att vara med dig.
-Isabel Allende-
Min misstro är total. Livet efter detta, fenomenen som visar sig i andra änden av livet har alltid väckt min uppmärksamhet men nu när jag är i det känner jag bara tvivel. Mitt sinne vägrar att tro det. Av en konstig anledning känner jag stor tillgivenhet mot farfar jag aldrig träffat. Jag bär den djupt inuti. Kanske är det för att jag inte har kunnat umgås med honom som jag känner denna stora och speciella kärlek.
Får se även om vi antar att det är sant att du är min farfar... Hur lyckades du ringa mig? frågar jag.
Tack vare stormen öppnades en kanal. Det är inte alltid lätt att komma i kontakt med din plan men det finns situationer som gör det lättare. Våra världar är väldigt nära men väldigt avlägsna på samma gång. Vi upptar samma plats men på olika dimensioner; det är därför vi inte kan ses svarar han.
En ny blomma
Jag förstår så fort stormen tar slut kommer vi inte att kunna prata mer? frågar jag.
Jag vet inte, det kanske blir svårare ändå, jag kommer inte att spendera mycket tid här där jag är, jag måste överge den här planen för att återvända till din. Det finns lite tid kvar för din berättelse efter detta.
Vad menar du? – Jag frågar förvånat – att vi kommer att ses på den här våningen?.
Kanske ja men vi kommer inte känna igen varandra svarar han.
Förklara dig själv, uppmanar jag, nyfiken.
Jag är När vi överger kroppen granskar vi vad vi har lärt oss det goda och det onda. Och om vi kan knyta ihop lösa trådar så gör vi det. Du behövde detta bevis för att fortsätta din tillväxt, du har alltid undrat om det finns liv på andra sidan men fram till idag hade jag inte kunnat komma i kontakt med dig.
Varför? – Jag frågar – varför kunde du inte?.
Du var inte redo att svara. Trots din benägenhet att tro på tecken som kan komma från andra änden, skulle du inte ha trott mig . Nu när du
Vänta! gråta. Får jag veta var du kommer att födas?
Jag vet inte, jag skulle kunna födas i en kvinnas eller en mans kropp. Och jag kommer inte att minnas något om det här livet, kanske ett isolerat minne som mitt sinne kommer att tolka som konstigheter men inget annat.
Grampa….
Berätta för mig.
Tack, jag har alltid burit dig i mitt hjärta och kommer alltid att bära dig.
Jag vet det också. Jag måste gå nu, jag älskar dig.
Jag också…. linjen faller.
Jag lägger mig i soffan. Utan att säga ett ord tittar jag misstroende i taket. Mitt sinne rasar mellan tro och autoförslag .
Törnrosa
Han är fyra år och vill bara leka och sova. Han heter Alberto som sin farfarsfar. Året jag pratade med min farfar träffade jag min fru och kort därefter vår son föddes .
Den regniga dagen innebar en stor förändring i mitt liv. Händelserna gick snabbare än jag hade kunnat föreställa mig men vi var nöjda. Alberto är lekfull och gillar att öppna alla skåp. Ibland tar hans energi ut mig och jag faller utmattad ner i soffan.
Jag går in i sovrummet och ser att alla lådor är tomma. Allt på golvet i oordning. Alberto sitter på mattan och leker med några juveler. Jag springer till honom och tar upp honom. Titta på röran nu tar du upp den, jag ska skälla på honom.
Jag märker att han har satt sin farfars hänge runt halsen. Jag bar den första och sista dagen jag pratade med honom. Jag trodde att den hade uppfyllt sitt uppdrag och jag tog av den. Många gånger trodde jag att det var en länk i min berättelse från livet efter detta med grampa .
Jag sträcker mig för att ta bort den men lille Alberto gör motstånd. Älskling vi måste lägga tillbaka den, den var farfars och den kunde gå sönder. Han tittar på mig och rynkar pannan, det är inte ditt, det är mitt.
Jag vill inte engagera mig i en oändlig kamp med honom. Hans mamma var envis, det var jag också. Han tog efter oss. Jag säger bara till honom en dag att jag ska ge det till dig men inte idag. Du är för liten och jag skulle hata att den försvann.
Du ger den inte till mig för den är redan min svarar han upprört igen.
Åh ja och vem gav den till dig? frågar jag.
Damen i vardagsrummet.
Vilken dam?.
Mamma är inte hemma och i vardagsrummet finns bara... - Jag känner mig blek - fotot av min gammelmormor.
